Detta måste vara en av de finaste stigarna i närheten av Stockholm! Man springer längs sjöar, över hällar, genom mossar, inne i skogar och storstan känns långt borta. Ett måste för den som längtar från asfalten till vildmarken.
Start: Mölnbo station, som nås med pendeltåg.
Slut: Järna, som också nås med pendeltåg.
Sträcka: 23 km, nästan bara stigar. Följer lederna Sörmlandsleden, Blå stigen och Gruvrundan.
Betyg: 5
 |
| Gruvrundan |
När jag letade efter rekommendationer på sträckor att springa längs Sörmlandsleden dök allt som oftast Mölnbo-Järna upp som tips. Gruvrundan fick också lyriska omdömen. Så en lördagsmorgon i slutet av oktober gav Anita och jag oss iväg mot Mölnbo, i fint sällskap av lånehunden Java. Kartan bestod av skärmdump i mobilen, för hur svårt kan det vara att hitta på Sörmlandsleden?
Anita har bil, så vi parkerade i Järna och tog buss därifrån. Det fanns en busshållplats i närheten av Mölnbo IP, kommer man med pendel så är det istället en knapp kilometers promenad till stigen börjar. Det här är etapp 12:1 på Sörmlandsleden.
Luften var tämligen kylig, vi hann fundera över om klädvalet var så genomtänkt egentligen... Dags att sätta fart och få upp värmen! Efter några kilometer kommer man fram till Akaren. Jag tycker alltid det är ett plus att få springa längs en sjö, det är något speciellt med ljuset och det öppna vattnet som kontrast till träd och rötter. Framme vid korsningen med Sörmlandsledens etapp 12 kändes det därför givet att välja vänster och sedan göra en avstickare längs Blå stigen för att få se ännu en sjö, Lilla Horssjön. Stigen slingrade sig upp längs hällar, sådan löpning är bara så kul! Och vacker, fotostoppen radade upp sig. Rundslingan passerar även Trönsjön, bra vattenkvot på den här turen hittills.
 |
Java vid Akaren
|
 |
Här var det välskyltat!
|
Tillbaka i korsningen med Sörmlandsleden följde jag den till korsningen med Gruvrundan. Markeringarna var inte helt lätta att se här, men vad gör det tänkte jag, det här är så fint så det gör inget om det blir lite irrande hit och dit. Efter några blöta partier hade jag slutat försöka hålla skorna torra, plaskade bara på genom mossarna och njöt fram för allt av hällarna. Anita hade hoppat över avstickaren eftersom hon var skadad och promenerade i förväg. Jag hann börja fundera på om jag helt hade sprungit bort mig när hon dök upp i sikte, i full färd med att plocka svamp. Jag sprang vidare, men sen gick det inte att ignorera svamparna längre. Anita kom i kapp och med ryggsäckar fyllda med kantareller irrade vi tillsammans runt och letade stigen i ett diffust parti.
 |
Gruvrundan
|
 |
Fint sällskap
|
Sträckan fortsatte sen förbi gamla gruvhål och här mötte vi en del vandrare. Jag satte av i förväg och tänkte på att kroppen ändå kändes ganska bra, att det var vackert, att det snart vore gott att äta lite, att det inte är ofta jag ser så stora mossar, att det här var i och för sig typ fjärde stora mossen idag, ehh vänta nu... Fram med mobilen och man kan väl konstatera att en liten skärmdump som karta inte är helt klockrent i alla lägen. Kollade kartappen i mobilen istället och den visade att jag var vid Vattgruvsmossen som befarat. Inte riktigt den info jag vill ha, så ringde Anita för att be henne kolla var hon var. Tyvärr var inte hon heller i närheten av Järna. Bara att inse att vi måste ha sprungit 180 grader fel när Gruvrundan mötte Sörmlandsleden, och nu var vi på väg tillbaka till Mölnbo.
 |
Tunnelgruvan
|
 |
Springer fortfarande runt och njuter...
|
 |
Fast här anar jag ugglor i mossen...
|
Problemet var att bilen stod i Järna, att oktoberdagar inte har oändligt med ljus och ben inte oändligt med spring. Vi vände och satsade på att hinna till Järna innan det blev mörkt. Såg ut lite genvägar i mobilkartan, fast egentligen borde man väl veta bättre :-). Efter ett tag kom vi till en grusväg, och är det inte motorljud? En bil dyker upp, så vi kliver ut i vägen och sätter upp tummarna. Otroligt nog stannar bilen, och ännu mer otroligt visar sig mannen i bilen själv ha hund, så att plocka upp svettiga tjejer med liftande hundar var inget problem för honom. Från att läget hade känts lite tröttsamt blev vi nu på topphumör. Vi fick skjuts ända till bilen, tackade den supertrevlige mannen, och så var det äventyret över!
Jag mätte inte hur lång sträckan var, och det är kanske inte någon som vill upprepa just den, men hade allt gått enligt plan så skulle turen ha varit runt 23 kilometer.
 |
| Löpturen som den var tänkt |
Kommentarer
Skicka en kommentar